sexandthevillage

För ungefär 5 år sedan blev jag tillsammans med min första pojkvän, men när man är fjorton så vet man inte så mycket om ett förhållande. Så det mesta gick ut på att snacka musik och ha sex, det enda vi hade gemensamt. Sen efter ungefär ett halvår började alltid sakta men säkert gå utför och efter ytterligare någon månad tog det slut. Jaha, vem dumpade då vem? Egentligen ingen: han slutade bara höra av sig. Feg och barnslig som jag var (vem är egentligen mogen när man är 15? Herregud säger jag bara och nu är min kusin 15 och jag vill INTE att han ska göra samma saker som jag, han är ju bara ett… barn) hörde jag inte heller av mig. Men någon månad senare var vi back together again. Och allt var frid och fröjd till sex månader senare. Då var det jag som dumpade honom – via msn (om det känns bättre så skäms jag fortfarande för det).

 

I nästan ett halvår var jag tillsammans med en kille, W, sen dumpade han mig för någon månad sen. Via sms. Två gånger. Ska jag upprepa mig? Via sms. Två gånger. Förnedringen är total. Och han ska föreställa 23. My ass. Vad gör man då? Det finns bara en sak att göra. Hämnas! Vi kan ju säga så att hans familj numera vet om att knarkar så smått. Burned!

 

Då kommer frågan, finns det någon förbannelse över förhållande vid 6 månader? Vad är det som alltid sker vid denna tidpunkt som gör så att förhållandet dör ut? Är det nyförälskelsen som tar slut och det ”riktiga” förhållandet som tar vid?

 

Ska jag vara ärlig är förhållande inte någonting för mig. Det händer ju liksom ingenting! Man träffas, kollar lite på tv, myser, äter och går och lägger sig. Det är inte det minsta spännande (det mest spännande som hände i mitt förhållande med W var egentligen om det skulle finns glass hemma hos honom). Missförstå mig inte, vi hade aldrig tråkigt, vi bråkade aldrig och vi gjorde roliga saker ibland som picnic, rodde ut på en sjö, åkte iväg tillsammans, men det var ju aldrig spännande. Man visste vad man hade och var nöjd med det. Det blev vardag och vardag är sällan spännande.

 

Då är det ungefär 1000 gånger mer spännande att gå ut på krogen med ett speciellt objekt i sikte. Det kallas inte köttmarknad för inte liksom. Kommer man eller kommer man inte? Och om man kommer, kommer man verkligen komma då?

 
Ut på fredag och lördag. Och spännande ska det bli minsann. Kommer han komma eller kommer han inte att komma. Och om han kommer, kommer jag att komma?  

To be continued…